Ändrad planering för månadsmötet som skulle ha varit den 30 mars 2020.
Den här månadens möte fick vi ställa in på grund av Coronaviruset. Vi var dock några tappra som trotsade kylan och fotograferade en stund på kvällen kring Storhusfallet och ån. Hela tiden med den sociala distansering som tyvärr gäller i dag.
Vi kunde inte på plats titta på medlemmarnas egna bilder enligt månadens teman. I stället presenteras de här. Antal bilder blev färre än vanligt.
Gunnar Åhlander och Eva Malm
Fotoklubbens medlem Kerstin Abukhanfusa har tittat lite extra på bilderna och inledningsvis skrivit nedanstående och dessutom finns Kerstins kommentarer om bilderna under respektive bilder för de olika temana.
Ett virtuellt månadsmöte
Inom loppet av några veckor har vi alla hamnat i en annan värld. Där inget är som det är tänkt att vara. Där något så oskyldigt som att samlas för att titta på några bilder är laddat med hot. Istället måste vi finna former som låter oss mötas i den virtuella världen. Klubbens styrelse försöker hitta sätt att fortsätta våra ”bildmöten”, men till detta första tillfälle har jag fått i uppdrag att kommentera mars månads bildskörd. Bilderna finns på hemsidan, och jag har konstaterat att där kommer de onekligen bildmässigt bättre till sin rätt än med de verktyg vi har att tillgå på möteslokalen. Det personliga mötet mellan fotograferna rymmer ju så mycket mer, men om krisen kan få fler att studera våra bilder på hemsidan, är det ett litet plus.
Medlemmarnas bilder till tema Droppar:
Kerstins kommentarer på bilder på droppar:
Dags för mig att tycka till om marsbilderna. Observera att det handlar om mitt tyckande, inte om några expertutlåtanden. Jag börjar med tema Droppar. På fyra av de tolv bilderna är motivet snödroppar. Inte oväntat. Men fotografens blick varierar. På en ligger fokus på vattendroppar, inte på blomman. En annan är vackert blåtonad och en är en perfekt floraillustration. Inga slentrianbilder alltså. Sen kan man ju gå direkt på motivet droppar. Det är lösningen för tre bilder, som alla lever på färgspelet. Jag står själv för den ena, men jag tycker den som tonats i rött är intressantast. En mystisk ”vattenpelare” i grönt finner jag mer besynnerlig en estetiskt tilltalande. Hur den tillverkats är däremot värt fotografens förklaring. Som alltså inte är tillgänglig just nu.
Ett droppmotiv är en strömmande fors i panoramaformat. Den behöver dock större visningsformat för att göra sig. En Saab-profil (”droppen”) i svartvitt saknar tyvärr helt sting (i vart fall på min skärm). En ensam droppe på ett metallrör gör sig däremot bra. I den ryms nämligen en liten spegelbild som skapar fokus i den minimalistiska kompositionen. Jag tror det man ser i droppen är en husgavel med ett fönster. Fint fångat.
Återstår mina favoriter. Den ena är i svartvitt och visar ett vintrigt ruskväder med snöblandat regn. Spretiga träd, snöflingor och vattenblänk gör det svårt att se helheten. Just så som man visuellt uppfattar ett ruskväder genom blöta ögonfransar, hastande hem till stugvärmen. Den andra är motsatsen, en bit av ett staket. Fångad i en stram komposition av svarta rör och ljusa istappar samt ett pärlband av klarblå skuggor som helt förvandlar bilden. Grafisk perfektion.
Medlemmarnas bilder till tema Svans:
Kerstins kommentarer på bilder på svans:
Över till temat Svans. Finurligaste lösningen är en skelettbild: ett bäcken med väl framhävda svanskotor. (Visste ni förresten att Carl von Linné ansåg att Eva skapades av Adams svans, inte av hans revben?). Tre bildsvansar tillhör hundar. På en har färgerna inverterats så att svansen dominerar (medan hundrasen blir svårdefinierad). Kul. Två svansar sitter på samma hund. Första bilden visar bara en röd svansviska och hunden under vatten. På den andra dyker hela hunden upp. Kul som sekvens, men bilderna är inte så märkvärdiga. En fogsvans satte länge myror i huvudet på mig. Till sist begrep jag vad bilden visar, men inte heller den gör sig som bild.
En bild av svansen på en häststaty är min egen. Motivet är ironiskt menat. I bakgrunden syns en förgylld väggtext på Stockholms slott som handlar om Karl XII. Hästsvansen tillhör en staty av Karl XIV Johan. Bildmässigt inte märkvärdigt, utom att skyddsnätet på slottet gör bakgrunden diffusare. När jag jämför med den tekniskt mindre avancerade bilden av en kossa (bakifrån, inkl. svans) förlorar min bild stort. För kossan i sitt bås ger en intensiv närvaro. Perspektivet bakifrån får mig att minnas alla gånger jag stått på fotografens plats och skyndsamt hoppat åt sidan när kon lyft på svansen och lämnat sitt plask i rännan framför mig. Jag nästan känner doften (jodå, jag gillar ladugårdslukt) och värmen från kons kropp. Inte en grafiskt märkvärdig bild. Men en märkvärdigt kommunikativ bild.
Också för detta tema har jag två favoriter. En är alltså kossan. Den andra är en flickas hästsvans. Det är bra bild på alla vis. Jag kan inte hitta några fel eller svagheter. Men det är inte allt. Även denna bild ger mig en känsla av närvaro. Jag står bakom flickan och är närvarande i bilden. Tror det är flickans rygg som är magin. Hennes rörelse känns inte ”frusen”. Och bildens färgton bidrar till att ge den värme.
Kerstin avslutar med följande:
Nu har jag sagt mitt. Undrar hur ni andra skulle ha tyckt och skrivit. Nästa gång ska alla få göra sig hörda, är det tänkt, på så sätt att varje bild ska åtföljas av en kort kommentar från fotografen. Hur det ska gå till meddelas senare.
Kerstin Abukhanfusa